En annan sida av stan.

Vackert eller hur? Människorna här går upp, och gör sin dagliga morgonförberedelser.

Gäspar, Kliar sig på huvudet och tänker tyst för sig själv -"Nu börjar helvetet igen, alltid samma procedur, släpa sig iväg till jobbet tidigt en kall morgon, pinas i flera timmar med tråkiga och stela arbetskamrater *suck*". De gör sin frukost, slår på sin tv och muttrar över morgonens nyheter om att deras aktier har gått ner en tredjedels procent sen igår. sen klagar dom en stund för att sedan sätta på sig ett tillgjort flin och fara iväg de närmaste åtta timmarna.

Min generation, mitt arv av mitt födelseår. Tre år efter Palme blev skjuten på öppen gata, Bush efterträdde Reagan i USA och massakern på den himmelska fridens torg tog plats... Inte många av de 89:or jag träffat, har varken körkort, jobb eller egen bostad. trots en fullständig gymnasietutbildning (till skillnad från mig själv) verkar vi sitta fast i de hjulspår som skapades åt oss. Och i slutet av tunneln syns ännu inget ljus för de "sista av en era"

För ett år sen, tror jag. Jag har glömt hålla koll på tiden längre, till och med skillnaden på natt och dag har skiftat för mig, slängdes jag ut på gatan. de få tillhörigheter jag hade slängdes, allt förutom de slitna kläderna på min kropp och det jag hade i fickan då. Jag är inte den person som tar plats eller tid, uppmärksamhet eller gör mycket ljud ifrån mig. Tvärt om är jag den personen man inte ser, hör eller tänker på.

Min far, är inget objekt att skryta om, innan min mamma hade mod nog att ta min lillebror( mig tre år senare) och lämna honom såg han till att jag aldrig skulle glömma honom. Mina minnen av den tiden kommer aldrig att blekna, Att som tre och fyra åring gå hungrig(då det inte fanns mat nog ens för en vuxen och ett barn), och konstant få känna av den fysiska smärta, blåmärken och sår min suput till pappa åstakom mig gång på gång. den tid jag minns av min mors tid hemma är inte mycket. Hon gömde sig och min lillebror och såg på ur en vrå hur harry gick mot mig med knutna nävar och en mörk blick. Utifrån verkade livet i den lilla stormiga byn som vanligt, bortsett från se skrik som kom ifrån det lilla förfallna huset längst ner på gatan.